Sameslöjdstiftelsen

Duodji i samekulturen

Duodji är en viktig del av den samiska kulturen. Den är också ett kännetecken och identitetsmärke för omvärlden.
Med duodji menar vi den slöjd och det konsthantverk som tillverkats av samer, dvs. det som utgår från samiska traditioner, samiskt formtänkande, samiska mönster och färger. Ordet Duodji används också som ett äkthetsmärke för sameslöjd och samiskt konsthantverk. Det handlar i första hand om hantverket och om den samiska livsformen i andra hand.

Varje duodjiföremål har en historisk bakgrund. Det kan vara utfört med en teknik ända sen den tid då redskap och bruksföremål började komma till användning eller så kan det vara försett med uråldriga ornament. Influenser och impulser mellan samer och andra folk har naturligtvis satt sina spår inom duodjin.

I dag är duodji inte enbart ett förfinat konsthantverk till fröjd för ögat och som vittnar om handens skicklighet, den utstrålar också insikt och omsorg om den egna kulturen.
Det lokala samiska bosättningsområdet består av skog och fjäll med långa djupa älvdalar. Vissa älvdalar har historiskt sett haft och har en starkare duodjitradition än andra. Dessa områden har också haft och har en mer framträdande roll i stilutvecklingen än andra. På samma sätt har ett antal legendariska mästerslöjdare satt sina spår i stilutvecklingen. Somliga kallar dessa variationer för duodjins ortskaraktär.

Den allmänna uppfattningen är att stilutvecklingen skett i kontinuitet sedan flera generationer tillbaka. Varje generation har tillfört sitt bidrag till utveckling och förnyelse.
Det finns en kärna i duodji som går bortom det synliga och handfasta och kan liknas vid en bred fåra med ett flertal olika djupa skåror som formats av generationer av mästerliga slöjdare, nomadlivets krav, naturmaterial, kulturinfluenser och personlig kreativitet.

Den senaste tidens överflyttning av lärandet från hem till skola har lett till att stilutvecklingen numera också kännetecknas av en mer generell stil. Detta gäller främst för den hårda slöjden och i synnerhet för knivarna.

I äldre tid tillverkade samerna själva de mest nödvändiga föremålen för livsuppehället. I dag har dessa föremål inte samma funktion som tidigare utan hantverket har blivit en viktig binäring till renskötseln, ett heltidsarbete för sameslöjdare och samiska konsthantverkare eller en uppskattad hobby. Många föremål har anpassats till dagens behov, vilket gör att duodji också uppskattas utanför den samiska kretsen. Den obrutna traditionen från generationer tillbaka, med formuttryck hos en särpräglad kultur finns dock kvar – och har utvecklats till uppskattad slöjd och ett mästerligt konsthantverk. Med denna bakgrund har därför duodji en viktig funktion för samer och är en mycket stark och omisskännlig identitetsfaktor.

Tekniker

Inom duodji kan man urskilja tre traditionslinjer: Inhemskt, inlånad och en blandning av inhemskt och inlånad.

Det inhemska traditionella hantverket är baserat på horn, ben, trä, näver, tenn och skinn. Det inlånade består av dräktsilver, dryckeskärl, skedar och smidesarbeten.
Tennslöjd och bandvävning är en blandning mellan inhemsk och inlånad. Material till bandvävning är inlånat medan de specifika mönstren och färgerna är inhemska samiska. Tenntrådstillverkningen är däremot en samisk teknik.

Den samiska tenntrådstillverkningen har gamla anor och tillverkades av sömmerskan själv. Tennföremål smältes och hälldes i små rännor av trä. Dessa blev till smala tennstänger som sedan drogs genom särskilt tillverkade hornskivor med hål av olika grovlekar. När tennet dragits till tråd av önskad tjocklek spann man den sedan med hjälp av en slända runt en sentråd. Numera finns industriellt tillverkad tenntråd. Broderiets hållbarhet beror på trådens kvalitet.

Samerna har också gjutit tennföremål. Nomadlivet tillät inte metallbearbetning annat än i mycket begränsad omfattning. De allra flesta smidesarbetena utfördes därför av smederna i bygden. Under senare delen av 1900-talet har smidestekniken på allvar tagits upp av samer. I egna smedjor smider nu ett flertal samer egna knivblad och andra specialverktyg.

Under nomadtiden var nog träkärl vanligast förekommande. Det krävdes många starka och tåliga kärl, skålar och öskärl. Runda skålar och avlånga tråg användes till kött, fisk, välling, deg m.m. De tillverkades av björk och tre olika tekniker har använts:
1) svepteknik, 2) urholkade ur ett trästycke, 3) rotbindning. Virket från lövträd föredrogs eftersom det inte efterlämnar någon tjärsmak. Vrilar, en svulstliknande utväxt på trädets stam, användes till urgröpta skålar. Lövträdets stam klövs och täljdes med yxa till material för svepteknik. Björkrötter användes till rotbindning. Oklart är om laggtekniken använts av samerna, laggkärl har dock funnits i samiska hem.

Skinnberedningen är en gammal samisk tradition. Beredningen sker helt manuellt och utan tillsatser av kemikalier. Till garvningen används bark från vide, sälg och björk. Handgarvade skinn står i en klass för sig utan konkurrens från de industriellt beredda skinnen. Till duodji används både avhårade skinn och skinn med håret kvar. Skinnen väljs utifrån föremålets användningsområde. Det starka släthåriga skinnet från renens ben, s.k. bellingar, och skinn från renens huvud, s.k. härna, har använts till skor, benkläder och sittunderlag. Av renkalvskinn syddes pälsar och av de vuxna djurens skinn tillverkades både sommarkläder och redskap. Även nötskinn användes, då främst till sommarskor och knivläder.

Vadmal och kläde är material som samerna inte tillverkat själva men redan genom tidiga handelsförbindelser blev klädet känt och uppskattat av samerna. Särskilt “Engelskt kläde” anses än idag ha den bästa kvalitén. Kläde är ett fast, tätt vävt och specialbehandlat ylletyg som är lätt att riva, t.ex. till dräktens dekor. Färgerna är klara i rött, blått, gult och grönt. Sammanställningen av färgerna i t.ex. dräktdekoren följer ortskaraktäristiska regler.

Renhorn och ben är traditionella material och av stor betydelse för den hårda slöjden. Även horn från älg används. Ren- och älghorn kan efter bearbetning även ingå i sveparbeten. Hornet bearbetas med traditionella verktyg såsom såg, yxa och kniv och under senare tid även med mer moderna verktyg.

Form och mönster

Naturmaterialens ursprungsformer och nomadlivet har varit av stor betydelse för den samiska formgivningen. De runda formerna är utmärkande och ständigt återkommande. Den samiska kåtan är rund till formen, kärl och skopor likaså. Föremålens form gjorde dem lätta och smidiga att packa, samma sak med påsar och säckar. När innehållet i påsar och säckar minskade, tog de också mindre plats. Om föremålen kan sägas att de sällan är överarbetade, måttfullhet är ett utmärkande drag i formgivningen och mönsterkompositionen. De mjuka runda formerna, samklangen mellan färg, form och dekor är ett genomgående karaktärsdrag i föremål från hela Sápmi, det samiska bosättningsområdet i Norge, Sverige, Finland och Ryssland.

Det karaktäristiskt samiska får klarast uttryck i ornamentik och mönster. Den samiska mönsterskatten består av ett stort antal små mönsterelement som kan sättas samman till oändligt många mönsterkompositioner t ex bårder, blom-, rut-, hjärt- och flätmönster men även djurmotiv. Mycket förenklat kan man dela upp mönstertraditionen i tre särpräglade mönsterstilar nord-, central-, och sydsamisk.
Det är generationers utövande som utvecklat de samiska mönsterformerna hos horn-, ben- och träföremål och som även återfinns hos föremål av silver och tenn. Mönstren graveras med kniv och för hand. Mönsterkompositionerna utgår från de tidigare nämnda mönsterstilarna men skiljer sig också från person till person. Kompositionerna och gravyren ger en personlig klang och nyans. Den invigde kan med hjälp av mönsterkompositionerna ana om föremålet är av samisk härkomst eller om det är en imitation. Man kan även känna igen de mest framträdande stilbildarna genom mönsterkomposition och knivsnitt.

Under 1900-talets senare del har ortskaraktären och mönstren kommit att suddas ut något och ersättas av en mer generell mönsterstil. I den nya mönsterstilen ingår mönsterelement och kompositioner från nord-, central-, och sydsamiska mönster. Den nya mönsterstilen förekommer främst i det samiska konsthantverket.